Naturvård i Afrika och Tanzania

Naturvård i Afrika har främst två drivkrafter: turistinkomster och/eller engagemang.
Tanzania har målmedvetet arbetat för att bibehålla stora biotoper. Myndigheten som hanterar Tanzanias 16 nationalparker, TANAPA, arbetar för att allt fler reservat ska få nationalparksstatus och därmed högre skydd. Få trodde påTANAPA's ambition att skapa en nationalpark för i första hand blommor. Idag är  Kitulo Nationalpark  i södra Tanzania en drömdestination för botaniker.

Ruaha Nationalpark fördubblades för några år sedan när två närliggande reservat införlivades. Med 23 000 km² är den nu Tanzanias största och Afrikas tredje största nationalpark.

Ytterligare en ambition är att förvandla Selous vars ca 50 000 km² gör det till ett av världens största naturreservat. Dock är endast ca 10% tillgänglig för fototurism, resten är avsatt för en reglerad troféjakt. TANAPA har andra planer för Selous...
Självklart kräver dessa satsningar att turisterna kommer. Inga turister, inga inkomster för lokalbefolkningen, ökad tjuvjakt, mer mark måste erövras för odlingar, mindre mark till djuren.

Skyddade områden kan som i övriga världen ha olika skyddsnivåer. Nedan en grov förklaring med de engelska namnen inom parentes i de fall motsvarigheter inte finns här. "Game" är i det här sammanhanget engelska för vilt.

1. Nationalpark. Mänskliga bosättningar är förbjudna liksom all form av exploatering. TANAPA driver och har ekonomiskt ansvar för drift och underhåll.
2. Reservat (Game Reserve). Mänsklig bosättning inte förbjuden men i vissa fall reglerad, liksom mänsklig aktivitet inom reservatet. Drift och underhåll är ofta utlokaliserad till lokala eller regionala myndigheter.
3. Viltreservat (Game Controlled Area). Läggs ofta som buffertar runt nationalparker. Så är till exempel Serengeti omgärdad av tre stycken GCA. Ibland kan reglerad jakt, så kallad troféjakt, vara tillåten. GCA drivs av lokala samhällen som får del av inkomster från fototurism och jakt för att öka motivationen att hålla viltlivet intakt.

Alla indikationer pekar på att en metod där lokalbefolkningen blir engagerad, motiverad och tjänar på naturvården är den enda framkomliga vägen, om inte Afrikas naturområden ska offras såsom skett med till exempel de europeiska. I denna anda drivs en mångfald av projekt, stora som små.