Tanzania - Zambia 2014

01.10.2014 10:57

Augusti - September

För att ta oss de dryga 50 milen från Dar es Salaam västerut till Iringa tillbringade vi 8 timmar på Tanzam Highway som utgör förbindelselänk för Lusaka i Zambia till hamnen i Dar. Där väntade Mayuku på MGS Workshop och en nyservad bil med två nya däck fram.
Efter övernattning och inköp körde vi de dryga 30 milen till Mbeya och ytterligare 20  km västerut till Utengule Coffee Lodge där vi övernattat förr. Lite väl lyxig men vi campar, lagar vår egen mat och har tillgång till välstädade toaletter och duschar.  De gånger vi ätit i restauranten har maten varit vällagad och god men i snåla portioner, tycker Per i alla fall. Höjdpunkten är dock deras kaffemeny baserad på eget odlat och rostat kaffe. Maken till Latte har vi aldrig smakat.
Styrkta av fågelsången och blomprakten styrde vi kosan mot en helt annan verklighet: gränsövergången till Zambia vid Tunduma/Nakonde.

Någorlunda förberedda på vad som väntade överträffade detta organiserade kaos våra farhågor. Bilen skulle ju "exporteras" från Tanzania och "importeras" till Zambia, därtill vägskatt och tillfällig försäkring. När vi några timmar senare äntligen var inne i Zambia hade vi lärt oss en hel del om hur tulltjänstemän, privata "clearing agents" och illegala valutaväxlare arbetar i symbios. Vi klandrar dem inte, här gäller att vara uppfinningsrik för att tjäna välbehövliga pengar. På tillbakavägen skötte vi emellertid "export/import" själva och tänker fortsätta med det.

I Zambia blev vägkvalitén på Tanzam Highway dramatiskt sämre. Vägen var bortspolad på sträckor från 100 till 500 meter och trafiken tog sig fram i dikena. Men efter några mil blev det bättre och enda faran var enstaka men djupa pot holes som helst skulle undvikas.

Efter några tältnätter i bland annat Kapishya Hot Springs

nådde vi lodgen Mutinondo Wilderness väster om Luangwa Valley där vi tillbringade 3 nätter. Härliga promenader, ett bad i Musoro River och en tur till häst för Marita - där hon kom ganska nära två Roan antelope - blev skön avslappning från bilåkning.

Efter Mutindo var planen att köra in i Luangwa dalen i nordvästra hörnet, mellan North och South Luangwa nationalparker som skiljs åt av en smal remsa där människor kan bo och verka. Därefter ta 05 vägen som går rakt söderut till Mfuwe's många lodger och camper i sydöstra hörnet. Från resenärer vi mött visste vi att nedfarten till dalen, 800 meters höjdskillnad, kunde vara besvärlig. En underdrift, skulle det visa sig, åtminstone för vår lilla RAV4.
I de besvärligaste passagerna gick Marita före och rekade var det gick att köra. Vi två tillfällen hade bilen vält åt höger om inte Marita kastat sig in på vänster sida och vägt upp den. Hej och hå!

Nu hade det dessutom redan visat sig att den i övrigt excellente Per hade lyckats med bedriften att glömma kvar den nyinköpta GPS:en hemma i Spersboda och telefontäckning var inte att tänka på. Vi kollade vad Philip Briggs skrivit i Bradt's reseguide men lyckades välja fel väg, skulle det senare visa sig.

Långa sträckor var sanden djup så bilen fick jobba ordentligt. Klockan 18 måste man köra ut ur parken enligt parkreglerna. Klockan 17.30 anlände vi till ett vägskäl. Det började så smått mörkna. En handmålad skylt på ett träd med en pil åt vänster grinade mot oss i ficklampans sken: Mfuwe 96 km. Måste väl vara 9,6 km? Nej, något kommatecken stod inte att finna. Vi svängde höger till en samling hus som verkade övergivna. Nej, där kom tre män springande vilka visade sig vara utstationerad parkpersonal på en camp med uppgift att övervaka tjuvjakten i området. De verifierade att det var nästan 10 mil till Mfuwe. Vi fick deras tillstånd att slå upp tältet där vi stod. Vi bjöd på några öl och pratade med dem vid en eld mitt på vägen medan mörkret runt omkring oss banade väg för natten. Därefter gjorde vi en pasta snabbis och gick och lade oss.

Morgonen därpå skrev den ansvarige för gruppen ett långt förklaringsbrev till entrén i Mfuwe för att möjligen lindra det straff vi borde få för att inte ha kört ut ur parken rätt dag. Vi åt en hastig frukost, tackade gentlemännen för gästfriheten och ställde kursen mot Mfuwe.

Vi nådde grinden vid 10 på förmiddagen efter några behagliga möten med Greater Kudu och ett stort antal bufflar. Undra vad det kan kosta i böter, tänkte vi. 50 dollar, 100, mer? När biljetten med bäst-före datum en dag för sent presenterades för kontrollanten tillsammans med ett "let us explain" ruskade han på huvudet och utbrast "I want no explanation, I only want your money". Och med det menade han inträdet denna dag. Inga böter, inga frågor. Det var onekligen första gången vi betalat entré till en park när vi kör ut ur den. De måste haft radio kontakt med grabbarna 10 mil västerut. Vi återkom senare på dagen för en eftermiddags tur.

SOUTH LUANGWA NATIONALPARK
Bland många lodger valde vi Track & Trail River Camp. När vi skulle registrera oss tog vi en välavvägd omväg kring några elefanter som mumsade buskar i trädgården. Vid baren fanns bekväma soffor med utsikt över floden och motsatta sidans stränder. Väl framme vid receptionen viskade någon högt: "a leopard on opposite side!". På motsatta flodstranden strövade en leopard, hoppade upp i ett kullfallet träd, spanade, hoppade ner igen och försvann långsamt i snåren. Kamerorna låg i bilen, men vilken start på vistelsen i Mfuwe!

Här var bara att vänja sig vid att elefanterna besökte lodgen ett par gånger om dagen. Några av dem hade förstått att människorna kan ha åtråvärd mat. Vid ett tillfälle kom en ung tjur med bestämda steg till vårt lilla läger under ett stort fikonträd. Vi retirerade till andra sidan trädet varefter han med en lömsk blick sökte utan att finna något. All mat förvarade vi i kylskåp vid baren.
På campingen fanns mest sydafrikaner, som är specialister på "self-drive" och ofta kör specialutrustade Toyota Landcruisers. Som våra husbilar, fast terränggående när det behövs.

Förutom elefanter bland tälten var det som vanligt high life bland babianer och markattor. Särskilt de sistnämnda är experter på att sno mat från en. Kvittar hur mycket man än höll utkik så kunde närsomhelst en markatta svinga sig ner från trädet ovanför oss. Blixtsnabbt snodde de det de var ute efter. Gick en emot dem backade de någon meter för att sedan göra en skenattack. Mycket lustiga och trevliga små djur.

Babianerna höll längre säkerhetsavstånd men när irländarna lämnade sitt läger för ett barbesök såg de sin chans. De rev igenom varenda låda, välte ikull en gryta med kokande potatis som förtärdes när den svalnat och förde överhuvud taget ett sabla liv.

Eftersom vi befann oss i torrperioden dras djuren mot Luangwa River som utgör parkens gräns i öster och dess enda permanenta vatten under denna tid. Mfuwes nätverk av vägar lämpar sig väl för "night drives" vilka endast får genomföras av godkänd personal. Vid sextiden på kvällen dag 3 äntrade vi en jeep tillsammans med en holländsk trebarnsfamilj samt ett australiensiskt.
Ganska snart efter parkentrén stötte vi på dagens höjdpunkt: vildhundar! Enormt vackra och med en osedvanligt stark social sammanhållning, där sjuka djur får mat av övriga, minskar deras antal oavbrutet. Mänsklig expansion kommer att utrota dem inom en inte allför avlägsen framtid. Vi tittade, njöt men våndades innerst inne över varför destruktiva aktiviteter aldrig tycks ha något slut.

Kort efter detta njutbara möte inträffade det som tyvärr händer alltför ofta och är nackdelen med att hamna i samma bil som förstagångsbesökare i Afrika. En guide i ett mötande fordon upplyser vår guide om att lejon finns att beskåda en avsevärd sträcka längre bort. "Hur många vill se lejon?" frågar guiden. Alla händer utom våra sträcks upp i luften. Bara att ge sig och följa med på en biltur i alldeles för hög fart för att njuta av naturen. Efter en halvtimmas oavbrutet körande kommer vi fram: två lejoninnor sovande på flodbädden i en uttorkad sidofåra. Hu, vad spännande! Men vi förstår dem, har man aldrig sett lejon i verkligheten är detta givetvis ett måste.

Runt floden fanns djur i stort sett överallt. Gott om antiloper, och flodhästar i vatten och på land. Här i söder finns även Puku

och ovanligt gott om Bushbuck

Ibland måste man ha lite extra tur och det hade vi. Leoparden smög omkring tidig eftermiddag och exponerade sig villigt trots att ett antal bilar börjat samlas runt trädet. Stor respekt för detta kattdjur som fortfarande är vida spritt. En beundrad och ibland fruktad gäckande skugga.

Längs floden är fågellivet minst sagt livligt. Massor med stork, häger, pelikan och vadare.

Elefanterna är relativt små som konsevens av tjuvjakten. Större elefant innebär vanligen större betar varför genpoolen för stor elefant drastiskt minskat. Vi noterade en tonårig elefant med skadad snabel i en stor hjord som korsade vägen på väg till ett vattenhål. Förmodligen snarad har den kämpat för att komma loss men en del av snabeln blev kvar i snaran. Man vill inte tänka på det. Den klarade emellertid galant att dricka vatten med snabeln så den har förhoppningsvis ett långt liv framför sig.

LUAMBE NATIONALPARK
Det var dags att dra vidare och nästa mål var Luambe nationalpark ett femtontal mil norrut. Vi nådde en lodge som verkade helt övergiven. Men här fanns personal trots att lodgen var till salu och stängd. Enkla men trevliga permanenta tält låg längs floden och vi lyckades förhandla oss till att få nyttja ett av dem till ett mycket överkomligt pris.

Platsen var helt magisk. Från vår plats vid flodkanten kunde vi övervaka några hundra meter av floden och på denna sträcka vältrade sig hundratals flodhästar. Ett oavbrutet stånkande och stönande från floden blev den ljudmässiga bakgrunden under ett helt dygn.

På natten hörde vi dem traska längs floden till uppfarter de använder för att ta sig upp längs flodbanken för att beta gräs under dygnets mörka timmar. På morgonen är de tillbaka i vattnet men vi såg en eftersläntrare som var mer nervös för vår närvaro än vi för hennes.

Området på andra sidan av floden ingår i remsan mellan norra och södra Luangwa nationalparker. Där hade traktens fiskare bråda tider att bärga sitt levebröd. Ingen rädsla för flodhästar där inte, men de har väl vanan inne.

NORTH LUANGWA NATIONALPARK
Efter en underbar soluppgång över floden tackade vi för oss och körde mot Chifunda Community Camp några mil längre upp längs floden. Vi lyckades köra fel två gånger, körde fast i ett stort hål i uttorkad "cotton black soil" som var hård som betong innan vi nådde campen från fel håll. Marita blev så glad när vi hamnat rätt att hon kramade om camp managern som förmodligen undrade vad detta var för tokiga människor. Vi anvisades en plats att sätta upp tältet och vi kunde knappast ha några invändningar.

Här vid flodstranden slappnade vi av, igen, men hann även med en walking safari med guide och beväpnad vakt. Förutom flodhästar även en hýena på motsatta sidan, puku, impala, gnuer. Mycket trevligt.

Efter två nätter var det dags att åka vidare in i North Luangwa men först måste vi färjas över floden. Det skedde för hand utan skyddshandskar, så att säga. Men pojkarna visste vad de gjorde och allt skedde utan missöden.

Norra delen av Luangwa dalen är relativt ny som turistattraktion. Tjuvjakt har decimerat djurbestånden och färden genom parken i öst-västlig riktning blev mest en transportsträcka. Inne i parkerna finns ofta ranger posts och vid en av dessa mottog vi en påse med fisk från en parkvakt som ville ha påsen transporterad till entrén där hans familj bodde. Alltid trevligt att vara till hjälp, fast påsen gav hela bilen en kraftig fiskodör. Vilket i-landsproblem!
En annan vakt på en annan ranger post önskade lift till parkentrén så med lite omstuvning av packningen fick han plats i baksätet. Väl framkomna och utstigna ur bilen tittade han på vår RAV4 med kommentaren "it's strong". RAV4 är inget utpräglat off-road fordon men dess lätta vikt kombinerad med en stark motor gör den till ett utomordentligt redskap på dåliga vägar. Men lågväxel saknas och jämförd med en Landcruiser är den för klen.

Vi tog farväl av Zambia, korsade gränsen till Tanzania utan hjälp av "agenter" och avslutade dagen på Utengule, vårt trofasta övernattningsställe i Mbeya området. 

Tillbaka i Iringa provianterade vi och övernattade på ett billigt hotell för att nästa morgon köra de 10 milen till Ruaha nationalpark. Samma parkvakt som året innan tog emot oss och utfärdade entrédokumenten.
På campingen var det fler turister än vi väntat oss men vi fick en bra plats med utsikt över Great Ruaha River där en av flodfårorna fortfarande bar en del vatten. Våra närmaste grannar var ett italienskt sällskap på 11 personer och deras tanzaniske guide kom över till oss och informerade om att buskaget jämte vårt tält var mycket omtyckt av en elefanttjur som dagligen besökte och åt av det. Trevligt, tyckte vi.

Huruvida det var denne tjur eller någon annan som några timmar senare kom rusande bakom matsalsbyggnaden och jagade en äldre herre med löpsvårigheter in på toaletten vet vi inte. Tjuren kan knappast klandras. Den åt från en buske bakom toaletterna men några människor fick för sig att den var ute efter vattentankarna på taket och försökte skrämma bort den genom att slå grytlock mot varandra. Ett effektivt sätt att reta en elefant. När mannen räddat sig in på toaletterna fortsatte tjuren förbi matbordet och drog med sig tvättlinan. Något straff borde väl de där tvåbenta högljudda varelserna ha, tänkte tjuren. Dessutom, i alla parkers regler kan man läsa att parken är djurens hem, vi är enbart gäster och ska därför visa hänsyn.

En annan tjur tog sig nästa kväll upp från flodbanken jämte vårt tält men möttes av italienarnas vrålande bussmotor och tog sig snabbt ner igen. En annan, eller kanske samma, lattjade med våra diskbaljor medan vi var ute på djurskådning. Vi fick se bilderna en av italienarnas bussförare fångat med mobilen.
En elefanthona med liten unge betade bakom vårt tält sent en kväll men tog även hon till flykten när bussmotorn rusades. Samma natt såg samme förare en lejonflock passera tätt intill vårt tält. Tyvärr sov vi gott. Bland andra djur som besökte oss nära var en genet. En kväll satt den fem minuter endast "ett galoppsprång" ifrån oss enligt Maritas vokabulär, dvs 3,5 meter. En giraff körde nästan in huvudet i tältet när den betade buskar på flodbanken nedanför.

Som ni förstår är Ruaha en pärla. Massor med djur men få turister. Vacker och varm men med torr luft. 30°C känns perfekt. Längs floden kan man färdas långa sträckor där djuren finns överallt under torrperioden.

Campingen ligger precis vid floden och där kan en sitta i timmar och se ut över det myllrande livet i flodbankarna. Hela tiden händer det någonting någonstans. Elefanter kommer och går, fiskörnar patrullerar och kommunicerar med varandra genom sina karaktäristiska skrik, en Martial eagle landar i trädet ovanför oss, en två meter lång Monitor lizzard krälar mot vattnet iakttagen av en elefanttjur, här finns saker att se, fotografera och filma hela tiden.

Allting har dock ett slut. Efter tre dygn i denna vildmarksoas körde vi tillbaka till Iringa för en natt innan färden norrut. På bra vägar och via övernattningar i Dodoma (huvudstaden) och Babati nådde vi Tarangire nationalpark, det avslutande vildmarksbesöket för den här gången.

TARANGIRE NATIONALPARK
Här fanns betydligt fler turister än vi varit vana vid under dessa veckor. På campingen var vi dock ensamma, förutom campingvärden.
Parken är i hög grad präglad av baobao träd och elefanter som fanns överallt längs den närbelägna Tarangire River. Glädjande att se fanns många bebisar i flockarna, en välkommen syn i dessa tjuvjaktens tider.
En av höjdpunkterna var en lejonhona som sakta promenerade mot vägen. Vi stannade och efter en stund passerade hon rakt framför bilen för att på andra sidan vägen hoppa upp i ett stort acacia träd för att speja. Vi var fortfarande helt ensamma med henne när den första bilen dök upp efter drygt fem minuter. Efterhand tillkom fler bilar och lejoninnan fick nog, hoppade ner och gick makligt därifrån.

För att se djur behövde vi egentligen inte lämna campingen. Gnuer valde att beta kanske 100 meter från tältet och elefanter passerade flera gånger om dagen. En sen eftermiddag kom campingvärden och ville visa oss något. I ett stort träd 50 meter från receptionen satt en örn och åt av en impala. En leopard hade slagit den tidigt på morgonen. Kanske låg den längre bort och tittade på oss och sitt byte, med leoparder vet man aldrig.

Efter tre underbara dagar lämnade vi Tarangire och anträdde färden mot Arusha. Där skulle vi träffa våra vänner, guiden Emmanuel Nyatto samt Simon Mutire, delägare i det safariföretag som tar hand om bilen när vi inte är där. Det är alltid lika spännande att få höra deras versioner av vad som händer i Afrika och världen.

Vi lämnade Tanzania för den här gången men visste att vi redan skulle vara tillbaka i december.

Kwaheri kwa sasa! (På återseende!)