Tarangire - Manyara - Serengeti - Ngorongoro 2014/15

25.01.2015 17:34

December - Januari

November/december är tiden för "de små regnen" vilket betyder att det regnar ibland men oftast kortvarigt. Under två nätter i Tarangire upplevde vi inget regn alls. Men de regn som fallit tidigare hade förvandlat parken till ett grönt paradis.

 

Även om tjuvjakten på elefanter pågår också här är parken hemvist för åtskilliga tusen av dessa magnifika djur som man aldrig kan se sig mätt på.

Efter Tarangire var målet Mto wa Mbu som är byn, eller mindre staden, vid Lake Manyara. Vi tältade på Twiga camp och körde in i parken tidigt på morgonen. Tyvärr verkar denna park lida kraftigt av tjuvjakt och mänsklig expansion. Antalet djur och arter har kraftigt reducerats de senaste tjugo åren. Lejon är mycket svårare att se idag jämfört med för 10-15 år sedan, vilket även gäller för elefanter. Men fåglar, antiloper och den fantastiska sydliga regnskogen finns kvar.

Nästa mål var Ngorongoro men först måste den komplicerade proceduren att lösa betalningen för NCA (Ngorongoro Conservation Area) genomföras. Steg 1 var att betala på en bank i Karatu, därefter visa upp kvittot på NCA's kontor i Karatu för att erhålla ett plastkort, och därefter visa upp plastkortet vid NCA's entré vid Lodoare Gate. Väl framme där trängdes vi med 40-50 guider från den uppsjö av safarioperatörer som kör sina klienter i norra Tanzania. Här gällde det att inte vara blyg men ändå inte försöka vinna fördelar pga den vita hudfärgen.

Efter någon timmas strulande fick vi våra entrépapper och påbörjade stigningen upp mot Ngorongoro kratern. Vårt mål idag var emellertid Seronera i Serengeti så vi passerade kratern och hela högländerna för att kunna nå Naabi Gate innan kl 16 och säkert bli insläppta. Därifrån är det är 6 mil till Seronera, hastighetsbegränsningen 50 km/h och efter kl 18 är trafik förbjuden i parken (utom för personal). Finns det då mycket att stanna och titta på längs vägen får man ha ordentlig säkerhetsmarginal.

Väl nere på Serengetiplatån såg vi migrationen på nära håll. Först zebror och enbart zebror längs vägen och så långt ögat kunde nå i alla riktningar.

En stund senare var det gnuernas tur. Vi måste ha passerat åtskilliga tiotusentals gnuer innan vi ens nådde Naabi Hill och entrén till Serengeti. Vi visste att de allihop var på väg söderut, mot Ndutu, där vi bokat lodge 1 januari. Men först några nätter i Seronera och någon natt i Lobo i norra Serengeti.

Strax före entrén hade vi turen att på nära håll få se en gepard som var ute på jakt.

Väl framme i Seronera upplevde vi ett skyfall som varade en halvtimma men en timma senare var det torrt igen. Då upptäckte vi att skyddet över reservdäcket blåst bort och att däcket var kass, vilket inte var så bra. Att åka de 7 milen till Lobo och tillbaka utan reservdäck kändes dumdristigt.

Vi ringde vår vän Simon Mutire i Arusha som agerade blixtsnabbt för nästa morgon anlände ett nytt däck med ordinarie Regional Air till landningsbanan i Seronera. 900 kronor för ett kinesiskt Goodride 175/70 R16 inklusive flygfrakt ut till Seronera är banne oss inte dyrt! Dessa däck är inte enbart billigare utan har även längre hållbarhet och avlastar fjädring och stötdämpare bättre än dyra märkesdäck. "The chinese are making life easy for us", som Simon senare skämtsamt kommenterade.

Nytt däck betydde att vi kunde åka till Lobo. Med böljande gräskullar och kopjes (granitkullar) är Lobo förmodligen Serengetis vackraste område. Utsikten från campingplatsen är heller inte fy skam, med bufflar, impala, topi och kongoni betande i sluttningarna nedanför.

Eftermiddagen bjöd på en nedåtgående sol som förvandlade hela dalen nedanför till en gyllengul naturkuliss. Vi lagade middag men lagom till att vi skulle äta började ett häftigt regn som drev oss under tak i matsalen på campen. Där vi även avnjöt  en Tall Horse Merlot som ingår i en serie röda och vita viner från Sydafrika. Mycket goda, synd att inte Systembolaget har dem.
Dagen efter gjorde vi en tidig men kort game drive innan vi packade ihop och körde söderut mot Seronera igen.

Sista natten i Seronera var nyårsafton som vi inte firar när vi är hemma (så konstiga är vi!) och inte tänkte fira här heller. Men det gjorde de många engelsmän som fanns på campen. Mellan deras skrik och skrän från matsalen kunde vi höra hyenor och lejon inte alltför långt bort och vi undrade varför människorna valde att leva precis som hemma när man nu ändå kostat på sig att besöka Afrika och dess fantastiska djur.

Första dagen på 2015 ställde vi kursen mot Ndutu. Vi lämnade alltså Serengeti för den här gången, körde återigen in i NCA och söderut. Några timmar senare anlände vi Ndutu Safari Lodge och enorma mängder av gnuer. På lodgen träffade vi även Emmanuel Nyatto, en guide vi anlitat många gånger vid våra resor med den safarioperatör vi haft samarbete med sedan 2009. Eftersom campingplatser för allmänheten saknas i Ndutu tillbringade vi två nätter  på denna dyra men trevliga lodge.

Gnuerna var överallt, i varenda buske, vartän en tittade.

En gepardhona med tre diande ungar blev första dagens höjdpunkt i en nästan overkligt vacker natur fylld med allehanda fantastiska varelser.

Andra dagen körde vi ut på game drive så tidigt som är tillåtet och höll på att missa frukosten på lodgen när vi på hemvägen stannade för att släppa fram en gnukaravan som aldrig verkade ta slut. De flesta lunkade, några galloperade som bara gnuer gör. Hur många som passerade under de 20 minuter vi stod stilla är svårt att säga men förmodligen några tusen.

Sista morgonen beställde vi picknick frukost och körde upp till sluttningarna ovanför Lake Ndutu. Solen flödade, gnuerna brölade och livet kändes som det ska göra när det är som bäst.

Några timmar senare lämnade vi Ndutu och körde över savannen mot Ngorongoro. Målet för dagen var Rhino Lodge där vi bokat två nätter. Först ville vi dock reservera en beväpnad vakt vid turistcentrat för en kortare vandring i högländerna dagen efter. Vi efterhörde även om vi kunde åka ner i kratern nästföljande morgon på egen hand men tjänstemannen tvingade på oss en guide. Det hjälpte inte att vi varit där nere många gånger och hade både utmärkta kartor och GPS. Förmodligen var vi inte tillräckligt påståliga, eller skulle vi inte rest frågan utan chansat på att ändå komma igenom entrén ner till kratern på morgonen.

Problemet med guider är att de sällan förstår att vi för länge sedan upphörde med att i första hand vilja se lejon. Vi vill ha totalupplevelsen: naturen, fåglarna, sköldpaddorna, helheten. Nu satt han i baksätet och dirigerade oss än hit, än dit. "Go there", "go faster", tämligen irriterande. Vi vet att det med de flesta turister innebär högre dricks för guiden så vi klandrar honom inte. Därför försökte vi hitta en rimlig kompromiss mellan hans och vårt sätt att uppleva kratern.

Vi såg en fantastisk soluppgång med de mjuka kraterkanterna inbäddade i dimslöjor. Noshörningar, lejon, martial eagle (Afrikas största örn), buffel, gnuer, zebror, Thomson gaseller, och en vårtsvinsfamilj med några hyenor runt omkring. Men vårtsvinsföräldrar är inget som kan attackeras utan stora risker. Förutom att de är ohyggligt snabba är deras betar sylvassa och kan orsaka svåra skador på rovdjur. De fick vara ifred.

Efter kratern hämtade vi upp parkvakten Morris vid högkvarteret och åkte några mil för att göra en kortare vandring i högländerna med underbar utsikt över sodasjön Lake Eyasi nere på botten av Afrikanska gravsänkan.

Vår resa närmade sig slutet för den här gången. I Arusha skulle vi träffa Simon, Emmanuel och även Gamba, vår kock vid resan i södra Tanzania 2010. Han deltar i uppbygget av en lodge i sluttningarna ovanför Lake Manyara. Namnet är Pumziko som betyder ungefär "avslappning" och kan hittas här. Den kommer vi att pröva någon gång.

Vi tog farväl av Gamba, Emmanuel, Simon, Elias och alla andra och tröstade oss med att vi är snart tillbaka. Ska bara genomlida en svensk vinter först.