Östra, södra och norra Tanzania december-januari 2015-216

26.12.2015 10:20

Galleri med större bilder finns längst ner på sidan.
Gallery at bottom of this page.

Vi hyrde en bil i Arusha av våra vänner i Comfort Holidays. En -93 LandCruiser 70 ZX, ett sexcylindrigt kraftpaket som skulle ta oss fyra genom floder och gyttjehål utan att klaga. Inte direkt miljövänlig, den biten får vi kompensera för de andra 49 veckorna under året.

Per, Marita, Janne och Barbara framför LandCruiser 70 ZX
Från vänster Per, Marita, Janne och Barbara

Vi begav oss österut på väg A23 mot vulkansjön Lake Chala några mil öster om Kilimanjaro. Vi valde att tälta på Lake Chala Safari Camp och efter en lätt lunch tog vi promenaden ner till sjön för ett härligt dopp i 25-gradigt klart vatten. Gränsen till Kenya skär tvärs över sjön i öst-västlig riktning, så motsatta stranden på bilden ligger alltså i Kenya.

Efter egenhändigt tillagad frukost körde vi söderut på riksväg B1 längs bergskedjan Pare Mountains som avlöses av Usambara Mountains. Målet var staden Lushoto 1400 m.ö.h. en bit upp i Usambara. Både Pare och Usambara är delar av den tidigare skogsbevuxna 600 miljoner år gamla Eastern Arc som sträcker sig från södra Kenya till södra Tanzania. Befolkningsexplosionen efter självständigheten har inneburit att det mesta av skogen huggits ner. Här i västra Usambara har några mindre områden sparats som skogsreservat men uppskattningsvis 80 % av skogen är borta. 600 000 människor är idag bosatta uppe på platåerna och får allt större problem med vattenförsörjningen när skogen försvunnit.
Vi tog en promenad med guiden Aggrey Shempemba i ett av reservaten som inte var större än ett fåtal kvadratkilometer. Där var vackert och vllt men samtidigt deprimerande att inse att så här såg hela Usambara ut för bara 50 år sedan. Homo sapiens skapar problem var hon än uppträder på jorden. Med Einsteins ord: "Bara två saker är oändliga, universum och mänsklig dumhet. Och jag är inte säker på det förstnämnda."
Vi fick alla fall se flera West Usambara two-horned chameleons.

Efter två nätter på Irente Farm Lodge tog vi oss nerför serpentinvägarna och tillbaka till B1 varefter kursen ställdes mot Segera där vi svängde österut på väg A14 mot kuststaden Tanga. Exakt halvvägs mellan Segera och Tanga svängde vi söderut på en mindre och till en början bedrövligt dålig grusväg där hastigheten inte övergick 40 km/h, snarare hälften långa stycken. Efterhand blev vägen bättre och vi anlände till Pangani tidig eftermiddag. Färjan över Pangani River tog bara några minuter och kostade nästan ingenting. Vi hade inte klart för oss var vi skulle välja övernattning men hamnade till slut på ett enkelt ställe vi aldrig uppfattade namnet på strax norr om det betydligt exklusivare och dyrare The Tides Lodge. Marita och Per valde en enkel banda direkt på stranden, Barbara och Janne en något dyrare bungalow.

Stället var onekligen fantastiskt, avslappnat och med trevlig och avspänd personal. Att hitta något sådant här på det exploaterade Zanzibar måste vara svårt. Mitt på dagen var det ganska varmt men gott om skugga under palmerna. Kvällarna var behagligt svala men ändå såpass varma att vi sov med dörren öppen beskyddade av den nattvakande massajen.
Morgnarna bjöd på färgsprakande soluppgångar så väckningslarmet ställdes på 5.30 för långa strandpromenader innan frukost.


Utsikt från vår banda


En motorcykel med man och kvinna kl 6 på morgonen


En kvart innan soluppgång var vyerna som vackrast

Vi hade gärna stannat någon dag ytterligare men beslutade att köra ner till Saadani nationalpark. Där kan en också bada i Indiska Oceanen men även köra game drive och titta på djur. Som vanligt använde vi TANAPA's nybyggda och väldigt trevliga bungalows för endast 40 dollar per person och dygn, 100 meter från stranden.

Själva campen ingår i nationalparken så morgon och eftermiddag var det bara att sätta sig i bilen och köra ut på game drive. Trots en del ansatser till regn föregående veckor var parken väldigt torr och varm. Vi såg elefanter, bufflar, kongoni (Hartebeest) men endast en duiker-antilop av vilka en brukar se ganska många här.


Kongoni

Vi nöjde oss med en natt och efter en kortare morgon game drive med efterföljande brunch (sammanslagen breakfast och lunch) körde vi ur parken västerut för att nå A14 igen och därefter söderut mot Chalinze. I denna knutpunkt tog vi Tanzam Highway (A7) västerut mot Morogoro för en övernattning hos Mama Pierina's hotel samt proviantering inför besöket i Mikumi nationalpark.
Rakt genom denna park löper A7 och trots hastighetsdämpande vägbulor kör många, särskilt bussar, alldeles för fort. Några dagar före vår ankomst till Mikumi hade en bussförare kört ihjäl nio bufflar nära huvudingången till parken, en nyhet vi såg på TV i Ushongo och som upprörde många tanzanier. När vi löste entrébiljetter fick vi se bilder på en smartphone som en kvinnlig parkvakt tagit. Inga trevliga bilder. Vi undrade, varför har dessa män så bråttom när de sitter bakom ratten när allt annat de gör utförs i ett makligt tempo?
Mikumi bjöd på stor underhållning. Leopard (mycket ovanligt att få se här!), lejon, elefanter i överflöd, stora buffelhjordar, vi ångrade nästan att vi enbart avsatt en enda övernattning här.

Nästa anhalt var Iringa 40 mil österut och en alltid lika spektakulär körning på serpentinvägarna genom Udzungwa's bergspass. Här kan en bli stående i timmar när långtradare vält över vägen. Vi hade tur, endast två långtradare hade vält och vi kom förbi efter endast några minuters väntan vid respektive olycka. Mot slutet av stigningen körde vi bakom en långtradare som dels körde sakta, dels spred en fruktansvärd odör av diesel, eller körde han på råolja? En chans att göra en omkörning uppenbarade sig vid vägbulorna i en by men just när Per körde över den heldragna linjen till motsatt körfält klev en kvinnlig polis ut i gatan 100 meter framför och visade stopptecken. För mig, tänkte Per? Jodå, efter en ordentlig utskällning fick Per fortsätta, utan böter men med svansen mellan benen. "Du är föraren och har ansvaret!" Ingen idé att argumentera, särskilt inte när en gjort uppenbart fel.
Iringa nåddes i tid för en sen lunch och vi övernattade på Ruaha International Lodge, ett namn som knappast motsvarades av stället men det var rent och med varmvatten i duschen.
Efter frukost och proviantering på Iringas välfyllda grönsaksmarknad tog vi oss an uppgiften att köra de 11 milen till Ruaha nationalpark på en bitvis bedrövlig grusväg. Efter tre timmars skakande på tvättbrädesvägen nådde vi i alla fall entrén och såg fram emot tre nätters camping vid kanten av Great Ruaha River.

Vattennivån var klart lägre än vid vårt besök ett år tidigare så flodhästar och krokodiler var inte synliga från campingen. Men vi hörde flodhästar, och första natten hördes lejonen inte särskilt långt bort. Såg dem gjorde vi inte förrän andra dagen. Tre lejonhonor svalkade sig i en pöl ute på den för övrigt tämligen torra flodbanken ett hundratal meter från campingen.

De kollade oss lika intensivt som vi kollade dem. Vi fick höra av en parkvakt att de slagit en buffel på andra sidan floden några dagar tidigare och därför inte behövde jaga, varken oss eller antiloper. Andra natten var de ganska högljudda och väckte oss flera gånger. Något vi absolut inte klagade över.
Den låga vattenivån i floden till trots fanns mängder av djur att beskåda. Inte minst fåglar fanns rikligt längs floden och särskilt några kilometer norr om campen i ett skogsområde med övervägande acacia träd och en större vattenpöl.



Däggdjur fanns i överflöd, från stora till små: elefanter, giraffer, flodhästar, greater kudu, zebror, vattenbockar, impala, dik-dik, babianer, markattor och åtskilliga grupper av banded moongoose (Östafrikas motsvarighet till södra Afrikas surikater).



Som en av få nationalparker har Ruaha infört nattsafaris. Med guide, lamphållare och parkvakt gav vi oss ut i mörkret tredje kvällen. I därför avsedd bil givetvis. Nattsafaris är extra spännande eftersom det är enda chansen att få se de nattaktiva djuren. Den här gången blev det verklig bingo då vi fick se afrikansk vildkatt, vid två tillfällen dessutom. Den ena helt svart, alltså ett utslag av melanism (motsatsen till albinism), för en förvildad tamkatt så här långt från civilisationen kan det knappast varit fråga om. Nya arter för oss var även civet och dvärggalago. Trots en turbulent avslutning då vi avkrävdes ytterligare 150 dollar till de 220 vi redan betalat, vilket resulterade i ett möte under den afrikanska stjärnhimlen med en ditkallad account manager, löstes alla problem och vi återvände mycket nöjda till campen. Bilder var svåra att ta då ljuset var otillräckligt. Galagon fastnade i alla fall någorlunda.

Tre nätter gick alldeles för fort och det var dags att återvända till Iringa för en övernattning innan vi satte kurs mot huvudstaden Dodoma 25 mil norrut. Efter en promenad i staden, ett besök på en lokal "galleria" med hundratals enkla marknadsstånd i smala gränder som aldrig tycktes ta slut och där i princip allt fanns övernattade vi på en enkel lodge.
Nästa attraktion var Lake Manyara nationalpark. Eftersom vi valde att åka omvägen via Singida istället för raka vägen via Kondoa tog vi en övernattning i Babati på en annan enkel men helt OK lodge.


Foto: Jan Olsson

Den här gången tänkte vi pröva den södra ingången till parken, använd av ytterst få. Några mil norr om Babati på väg A104 svängde vi vänster in på väg B141 och slingriga men hyfsade grusvägar genom de omfattande odlingarna som bedrivs runt sjön. En första flodövergång vid Magara gick galant eftersom vattnet bara var några decimeter djupt. Nästa övergång såg betydligt osäkrare ut. Floden var cirka 50-60 meter bred och mitt i hade ett gäng grabbar fastnat med sin mini-traktor med efterföljande släp fyllt med rissäckar som de börjat bära över till vår sida. Läge för en första användning av bogserlinan, men först ville vi kolla hur djupt det var. Ganska djupt faktiskt, över knäna på vissa ställen, och sanden var otrevligt lös under våra fötter. Men vi hittade en tänkbar väg och efter att ha dragit i land mini-traktorn ställde sig Marita och Janne i de hålor Per definitivt måste undvika. På med fyrhjulsdrift och in med lågväxeln, gasa och be till högre makter. Skulle vi trots allt fastna hade vi ju bogserlinan och en vinsch med 2 tons kapacitet. Jeepen tuggade sig dock över utan problem. Vår aktning för ZX steg ytterligare.
Lättade fortsatte vi färden och nådde entrén efter någon timme där vi upplystes om att resten av färden genom parken inte skulle vålla oss några problem. Vi njöt till fullo av att få se den här delen av parken, vädret var vackert, livet lekte.


Foto: Jan Olsson

Strax söder om Hot Springs gick att köra en cirkel närmare sjön så vi vek av och såg strax en annan jeep 500 meter bort med människor som gick omkring ett stycke från bilen. Kanske folk från någon av lyxlodgerna i närheten, tänkte vi, och vek av åt andra hållet. Där fastnade vi, i den förrädiska saltbemängda lersand som finns runt sodasjön. Trots diverse knep kom vi inte loss. Inte förrän vi tog ut gummimattorna och la dem bakom hjulen kunde vi backa upp till säker mark. Innan vi körde tillbaka till huvudvägen tittade vi än en gång på jeepen långt bort och insåg att de kanske faktiskt kört fast. Väl framme hos dem såg vi vilken prekär situation de hamnat i. Ett rejält gyttjehål, inte en chans att de skulle kunna ta sig loss utan hjälp.

En förlängd LandCruiser som denna väger närmare 3 ton men efter att ha bundit bogserlinan fyrdubbel drog vi loss den. Inget mer med det, nästa gång kan det vara vår tur och alla måste hjälpa varandra ute på savannerna. Den tacksamme guiden upplyste oss om att några kilometer söderut låg en lejonflock och rapade efter att ha kalasat på en buffel. Sovande lejon är tämligen ointressanta så vi fortsatte norrut. Vid Hot Springs har TANAPA byggt en jättelång spång där en kan gå en bra bit ut i sjön.

Vi såg några stora däggdjur långt ut i vattnet och utgick från att det var flodhästar. Det var bufflar! Långt ute i sjön, och Manyara är en sodasjö, det vill säga väldigt alkalisk (basisk) vilket inte är särskilt bra för huden hos däggdjur. Men dessa imponerande djur har en hud som tydligen tål det mesta och är otroligt svår att bita igenom för till exempel lejon.

Även mindre djur är lika intressanta. Vi såg två Klipspringers som generöst exponerade sig på några stora stenar alldeles bredvid vägen (kolla klövarna), och en oerhört vacker leopard sköldpadda.

Förutom dessa "stördes" vår färd av elefanter på vägen, allehanda fåglar i träden och bland dessa denna vackra varelse, en Silvery-cheeked hornbill.

Eftersom de få bungalows som TANAPA kan erbjuda var upptagna tältade vi den enda natt vi tänkte tillbringa här. Efter en morgons game drive åt vi brunch för att därefter köra de två timmarna till Tarangire, den sista stora begivenheten under denna resa.

Tarangire hade mottagit en hel del regn varför några av vägarna runt Tarangire River innehöll en del ställen med rejäla gyttjepölar men innebar även att parken var vackert grön. Den är känd för sitt stora elefantbestånd och nog såg vi elefanter. Överallt faktiskt. En kväll på väg tillbaka till campen ungefär halv sju (en måste vara tillbaka 19.00) såg vi en elefanttjur på väg ned i vattenhålet nära campen. Han såg ut som en val där han vältrade runt i åtminstone 10 minuter men detta var bara början på en spektakulär elefantuppvisning. När vi vände oss om såg vi en hel elefanthjord på väg mot vattnet och snart genljöd kvällen av upphetsade trumpetanden från dussintals elefanter, stora som små, som alla njöt av ett kvällsbad. Och njöt gjorde även vi för på så nära håll har vi aldrig upplevt något liknande.

Även i övrigt bjöd Tarangire, som vanligt, på många upplevelser att bära med sig hem till vinterkylan. Inte minst fåglar, för Tarangire hyser omkring 550 arter.

En annan spektakulär upplevelse var en babianflock som hoppade ner i floden och simmade över under ett våldsamt oväsen. Ofta tror en att de håller på att döda varandra men så låter de under upphetsade stunder. De mindre babianerna försvann under vattnet efter hoppet, de större lyckades hålla näsan ovanför vattnet.

En tredje spektakulär händelse upplevde vi på eftermiddagen dag 3 när campingen omringades av fullvuxna elefanttjurar som åt sig fram i vegetationen. Närmare än 30 meter kom de aldrig, de var ju inte ute efter att provocera. Men blängde på oss gjorde de, så vi tillsåg att ha reträttvägar klara om någon av dem skulle tappa humöret. Området är ju faktiskt deras, inte människans.

Vi hade kunnat stanna betydligt längre men flygbiljetterna var bokade och inget annat återstod än att efter tre nätter i denna underbara natur köra tillbaka till Arusha och packa för hemfärden. Dessförinnan hann vi träffa Simon och Emmanuel som bägge var imponerade över att inget hänt med bilen, inte ens en punktering under så många mil på stundtals ansträngande vägar.

Vi kommer tillbaka - kwaheri kwa sasa!